Igår diskuterade jag med en journalist om hur jag såg människor. Jag berättade min personliga uppfattning av mänskligheten med en ganska metaforisk inriktning. Det började med att jag förklarade att alla människor är olika sorters frukter, beroende på personligheten, utseendet och humöret. Om vi tänker så här; Alla människor kan jämföras med frukter då förstår vi också allt, mobbning, psykiska problem, ensamhet o.s.v.
En fläckig banan, kan ju se förjävlig ut på utsidan men kan vara hur fin som helst på insidan.
En äppelskrutt har ju blivit brutalt misshandlad fysiskt och utseendemässigt, men den är fortfarande ett äpple och har fortfarande sin rätt, och psykiska förmåga att känna sig som ett äpple.
Om ett päron hamnar i fel låda, och placeras i en bananlåda med en massa bananer som päronet aldrig har sett i hela sitt liv, jo då blir han mobbad. För att päronet är ovanligt och inte har samma gula färg som bananen, men båda två är frukter(eller människor, om vi bryter den metaforiska bilden för en stund). Det finns frukter som ser helt magiska ut på utsidan, som en "frukt-modell" men som smakar skit på insidan.
Om vi säger att vår kära planet Jorden är en fruktskål. Då är vi en stor fruktsallad i den skålen. Och tillsammans, i det stora hela. Så är vi alla frukter.
Och där bryter vi den metaforiska bilden av mänskligheten med att säga att det är skitsamma om du är stor, kort, ful, snygg, mörkhyad, vithyad, har grönt, blått, rött hår eller sjunger falskt för faktumet att vi alla är människor på den här jorden, gör så att inget är normalt. Vi är alla normala om vi känner för det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar