DU KÄNNER INTE MIG! DU VET INTE HUR MYCKET FLINGOR JAG BRUKAR HA, TA DET JÄVLIGT LUGNT MED MJÖLKEN..

(I vår trädgård med sjuhelvetes jävla massa folk.)

Min kära moders väninnor flockas kring mig som om jag var en halvdöende zebra och de var hungriga hyenor.

De tittar på mig som om jag har varit med i Big Brother och de vet allt om mig. Det hela börjar alltmer likna ett avsnitt av outsiders.

Varför är det alltid så? De tror sig ha hela ens liv på papper och att de kan bolla ur sig saker som;

- Jaha, hur går det på folkhögskolan och med måleriet? Ja, du var i Tyskland inte sant? Ja, med klassen, ja, mhm. Ja, det var du.

Och man tittar på dem med ett halvtaskigt fejksmile och tänker; "Vem fan är du?"

Det är exakt, EXAKT samma sak som om någon "snällt" ska hälla upp flingor till dig och tiden bara liksom fryser till och man bara vill smälla en fiskpinne i bordet, kolla dem djupt in i ögonen och vasst viska, "Du känner inte mig, du vet inte hur mycket mjölk jag vill ha till flingorna, du bara häller som om du vet hur mycket flingor jag brukar ha.."

Det är 6 dagar i veckan..

Om du mot all förmodan testar en medicin mot ångest som får dig att bli lite seg i skallen och varpå någon i din närhet som t.ex. din mamma tycker att du verkar lite "off" och då du med självförtroende svarar att "ja, lite seg men fortfarande lika smart" ja, då är det ganska pinsamt att försöka bevisa den smartheten genom att räkna veckodagarna på dina fingrar..

Det är desto mer pinsamt när du misslyckas..

Jag har hittat lyckan.

Hej, hallå. Bloggen har legat nere ett tag nu och som vanligt hittar jag nya hobbys lika ofta som Leif GW Persson suckar i tv-rutan. Anledningen till mitt intresse av att alltid förnya mig och hitta nya vändningar i mitt liv ligger väl i roten på ett ganska stort problem som jag glamoröst har valt att döpa till: krisen i oändliga snurrkvartetten.

Symtomen på en person som lider av krisen i oändliga snurrkvartetten (KIOSK) är följande:

1. Svårigheter att utföra vardagliga sysslor såsom att se på Så ska det låta alternativt Let's Dance samtidigt som man slevar i sig lite mammas scans köttbullar med en plastsked eftersom alla "vettiga" bestick är i disken.

2. Svårigheter att dra samband mellan saker som egentligen inte är roliga och saker som faktiskt är roliga.

(T.ex. ett skämt i stil med det här: Vad kallas en bumerang som inte kommer tillbaka? - En pinne).

3. Gå och lägga sig med tanken av att imorgon, då jävlar är jag kändis.

4. Personen anbefaller ett stort behov av att kolla på youtube-klipp där folk gör bort sig och där man helt nonchalant inte inser att man själv egentligen är den riktiga idioten eller "losern" som sitter och tittar på en skärm klockan fem på morgonen efter en galen krogkväll som egentligen inte var så galen utan att man använde ordet "galen" i början av händelsen för att verka mer märkvärdig och ha någonting att prata om.

5. För långa toalettbesök! Personen grubblar på livet, grubblar på det som hända skall medan den egentliga och konkreta framtidsvisionen är att man ska spola inom några minuter.

Ja, något sådant. Så nu vet ni och kanske sitter ni där själv med utblommat KIOSK i skägget och funderar på att söka hjälp. Nu heter ju rubriken på det här inlägget; "Jag har hittat lyckan" och inte "Jag är en patetisk loser med för mycket fritid".

Därför ska jag nu berätta var lyckan kommer in i det hela. Man ska tro på livet, var det någon som sa, Thomas Di Leva under nattvarden, eller kanske var det Jesus. Jag tror på livet, vem fan gör inte det? Bara för att man tror på livet blir det väl fan inte lättare? Jag tror på fiskbullar och Felix tomatketchup men inte fan gör det mig lycklig. "Tro på livet", det är så diffust och konstigt.

Det är väl värre om man inte skulle tro på livet, och istället springer runt och skriker YOLO (you only live once) samtidigt som man gör ankgrimasen och försöker våldsknulla sig själv med en dildo i ungdomens revolutionära namn.

Nu börjar jag hamna på ett sidospår ännu en gång och därmed skyller jag på min diagnos; KIOSK och fortsätter på rubriken.

Lycka, jag blev dumpad av min (ex)flickvän för någon månad sedan, två månader sedan kanske. Jag minns inte riktigt, försöker inte tänka på det, jag känner mig överkörd som en grävling på en hajkresa och besviken som en kinesisk turist som fått slut på kamerarullar. Men! Lyckan är ej borta, utan den tar ett nytt tag och nu skiter jag i henne och allt jävla trams och blickar framåt mot berömmelse och kändisskap, pengar och välmående, en gris, en gris också. Grisar är söta, det ska jag fan skaffa. Fast ack och nej, allt det sistnämnda är ju ännu bara ett tecken på min diagnos KIOSK.

Vilket resulterar i...

*trummvirvel*

Att det här inlägget var TOTALT onödigt.

Hej och hopp!

"Jag äter hellre rotmos resten av mitt liv än..-

att dela rum med en rabiessmittad grävling". Det är inte mitt motto. Få inte fel för er nu. Fast det hade varit ett svårt val. Jag hatar rotmos och en rabiessmittad grävling är nog lite knepig att ha att göra med dvs. om den inte också hatar rotmos för då hade vi kunnat vara kompisar, bra kompisar.

Nåväl. Jag har börjat fundera allt mer på min framtid, alltså när jag är gammal då. Jävligt gammal.

Jag ska vara den gamla gubben som springer runt och tar barns glass. Fast inte om det är chockladglass eller rotmosglass.

Jag ska kasta kullersten på Gina Tricot, välta kebabvagnar och göra pensionärsmoon-walk på övergångsställena i slow motion.

Jag ska införa rullator-disco, supa mig asfull på tequila och tatuera in Che Guevara i pannan.

Jag ska vara en riktigt jobbig gubbe och ingen har rätt att bli sur. Jag kan bara skylla på att jag är gammal och dement och om någon mot all förmodan skulle konfrontera mig, ja då. Då skulle jag slå dom med en sparkcykel i huvudet.

Mitt lilla visdomsord.

Livet är som en rubiks kub, hur du än vrider och vänder på det blir det bara fel i slutändan. - Johannes Lindkvist

Bara ett tips till er..

Om ni mot all förmodan vill slå något sorts världsrekord i att sätta på er strumpor snabbast i världen..

Försök då inte att stå med det ena benet böjt i luften samtidigt som du sätter på strumpan för att sedan göra en snabb "cykelspark" för att sätta på den andra....

Det funkar inte... Det gör bara ont...

Det var bättre när man var liten.

Jag känner inte mig gammal men jag tror ni håller med mig om att det var bättre när man var liten!

Ni vet då när man var runt fyra år och somnade på soffan framför någon tecknad disneyfilm och helt magiskt vaknade i sin säng på morgonen. Det var fina tider det.

Man behövde inte bry sig om raklödder, finanskriser, pengar eller om den jäveln som inte tar bort luddet ur torktumlaren. 

Ja, det var bättre när man var liten.

Man behövde inte laga mat eller duka, plötsligt flög man bara iväg, mitt i allting, från sitt legobyggande och hamnade framför ett dukat bord med mat. 

Tomten fanns, tandfén fanns och framför allt, BR var ens favoritbutik. Idag ska man vara så himla ordentlig med allting. Inte flumma runt och inte leka cowboy. Jag tycker faktiskt barn är de bästa skådespelarna. 

Jag menar, vilka vuxna skådespelare börjar gråta på riktigt när det blir för mycket för psyket bara för att medspelaren vägrar dö fast man är helt hundra procent säker på att man har sagt PANG minst tjugo gånger.

Ja, det var faktiskt bättre när man var liten med all inlevelse och fantasi. Jag får väl gå mot normen och leva i min Peter Pan värld.