DU KÄNNER INTE MIG! DU VET INTE HUR MYCKET FLINGOR JAG BRUKAR HA, TA DET JÄVLIGT LUGNT MED MJÖLKEN..

(I vår trädgård med sjuhelvetes jävla massa folk.)

Min kära moders väninnor flockas kring mig som om jag var en halvdöende zebra och de var hungriga hyenor.

De tittar på mig som om jag har varit med i Big Brother och de vet allt om mig. Det hela börjar alltmer likna ett avsnitt av outsiders.

Varför är det alltid så? De tror sig ha hela ens liv på papper och att de kan bolla ur sig saker som;

- Jaha, hur går det på folkhögskolan och med måleriet? Ja, du var i Tyskland inte sant? Ja, med klassen, ja, mhm. Ja, det var du.

Och man tittar på dem med ett halvtaskigt fejksmile och tänker; "Vem fan är du?"

Det är exakt, EXAKT samma sak som om någon "snällt" ska hälla upp flingor till dig och tiden bara liksom fryser till och man bara vill smälla en fiskpinne i bordet, kolla dem djupt in i ögonen och vasst viska, "Du känner inte mig, du vet inte hur mycket mjölk jag vill ha till flingorna, du bara häller som om du vet hur mycket flingor jag brukar ha.."