Hej, hallå. Bloggen har legat nere ett tag nu och som vanligt hittar jag nya hobbys lika ofta som Leif GW Persson suckar i tv-rutan. Anledningen till mitt intresse av att alltid förnya mig och hitta nya vändningar i mitt liv ligger väl i roten på ett ganska stort problem som jag glamoröst har valt att döpa till: krisen i oändliga snurrkvartetten.
Symtomen på en person som lider av krisen i oändliga snurrkvartetten (KIOSK) är följande:
1. Svårigheter att utföra vardagliga sysslor såsom att se på Så ska det låta alternativt Let's Dance samtidigt som man slevar i sig lite mammas scans köttbullar med en plastsked eftersom alla "vettiga" bestick är i disken.
2. Svårigheter att dra samband mellan saker som egentligen inte är roliga och saker som faktiskt är roliga.
(T.ex. ett skämt i stil med det här: Vad kallas en bumerang som inte kommer tillbaka? - En pinne).
3. Gå och lägga sig med tanken av att imorgon, då jävlar är jag kändis.
4. Personen anbefaller ett stort behov av att kolla på youtube-klipp där folk gör bort sig och där man helt nonchalant inte inser att man själv egentligen är den riktiga idioten eller "losern" som sitter och tittar på en skärm klockan fem på morgonen efter en galen krogkväll som egentligen inte var så galen utan att man använde ordet "galen" i början av händelsen för att verka mer märkvärdig och ha någonting att prata om.
5. För långa toalettbesök! Personen grubblar på livet, grubblar på det som hända skall medan den egentliga och konkreta framtidsvisionen är att man ska spola inom några minuter.
Ja, något sådant. Så nu vet ni och kanske sitter ni där själv med utblommat KIOSK i skägget och funderar på att söka hjälp. Nu heter ju rubriken på det här inlägget; "Jag har hittat lyckan" och inte "Jag är en patetisk loser med för mycket fritid".
Därför ska jag nu berätta var lyckan kommer in i det hela. Man ska tro på livet, var det någon som sa, Thomas Di Leva under nattvarden, eller kanske var det Jesus. Jag tror på livet, vem fan gör inte det? Bara för att man tror på livet blir det väl fan inte lättare? Jag tror på fiskbullar och Felix tomatketchup men inte fan gör det mig lycklig. "Tro på livet", det är så diffust och konstigt.
Det är väl värre om man inte skulle tro på livet, och istället springer runt och skriker YOLO (you only live once) samtidigt som man gör ankgrimasen och försöker våldsknulla sig själv med en dildo i ungdomens revolutionära namn.
Nu börjar jag hamna på ett sidospår ännu en gång och därmed skyller jag på min diagnos; KIOSK och fortsätter på rubriken.
Lycka, jag blev dumpad av min (ex)flickvän för någon månad sedan, två månader sedan kanske. Jag minns inte riktigt, försöker inte tänka på det, jag känner mig överkörd som en grävling på en hajkresa och besviken som en kinesisk turist som fått slut på kamerarullar. Men! Lyckan är ej borta, utan den tar ett nytt tag och nu skiter jag i henne och allt jävla trams och blickar framåt mot berömmelse och kändisskap, pengar och välmående, en gris, en gris också. Grisar är söta, det ska jag fan skaffa. Fast ack och nej, allt det sistnämnda är ju ännu bara ett tecken på min diagnos KIOSK.
Vilket resulterar i...
*trummvirvel*
Att det här inlägget var TOTALT onödigt.
Hej och hopp!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar